Bland hästar och människor

Bland hästar och människor

Att få vara sig själv

HästarPosted by Anna Lithner Sun, September 30, 2018 11:10:58
Vad är att vara sig själv? Hur vet man när man är det och varför ska man vara det? Är det bara viktigt för människor?

Jo, jag vet. Det är stora frågor och det finns inga "sanna" och "rätta" svar på dem. Jag ska bara skrapa lite på ytan i ämnet. Kay Pollak har ett bra uttryck, han pratar om när man är "den man är ämnad att vara". Det är fint.

Både djur och människor behöver få rätt förutsättningar för att kunna blomma. Hästar behöver mat, andra hästar, utrymme att röra sig på, fysisk aktivitet. (Vad en människa egentligen behöver tycker jag är lite mer komplicerat.) Det är väl inte så konstigt för de flesta av oss även om många hästar inte ens får sina grundläggande behov tillgodosedda. Utöver det behöver de även kunna känna att de har kontroll över sitt liv, få stimulans, utmaningar, få möjlighet att använda sin hjärna och kunna ha stabila relationer med artfränder men även kunna välja bort dem. Utan glädje, lek och närhet blir livet tomt även för en häst. Hästen behöver också kunna uttrycka sig och ha en mottagare som förstår och få bli kommunicerad med på ett sätt som de förstår. Det är inte så konstigt, det är ju samma saker som vi människor behöver egentligen. Frånvaron av de här sakerna bidrar till psykisk ohälsa och sjukdom, både hos djur och människor.

Det går inte att komma ifrån att hästarna är i fångenskap. För mig är det då viktigt att de hästar som bor hos mig får leva under förutsättningar som är så naturliga som möjligt utifrån hur de är skapta, så. Från människor får hästar en del fördelar som skydd, mat och omsorg som de kanske inte skulle få ute i naturen. Vildhästar har ett tufft liv men de är fria och rår över sig själva. Jag äger hästarna (en mänsklig teknikalitet, förmodligen inget en häst förstår men som i hög grad påverkar deras liv) som bor hos mig vilket innebär att jag har makt över deras liv. För mig innebär makt först och främst ett ansvar. De har inte valt att vara hos mig men jag anstränger mig för att göra det jag kan för att de ska trivas och må bra, det har kommit att bli kärnan i min hästhållning. Man kan dela in makt i två sorter; makt över och makt att (power over och power to). Jag vill skapa möjlighet för mina hästar att ha makt att. I viss mån kan det bero på att jag kan förstå dem, jag tycker inte om att andra bestämmer över mig. Någon som känner igen sig? Tycker du om att bli hunsad med och inte ha möjlighet att uttrycka dig? Min utgångspunkt är att de flesta vill göra det bästa för sina hästar men att människor har olika uppfattningar om vad som är bäst. Det som är kan ställa till det är när man bara lyssnar på andra, på "auktoriteter" oreflekterat. Att skapa det optimala livet för domesticerade hästar är inget man blir färdig med utan det är en ständigt pågående process, en strävan och ett arbete. För 10 år sedan tänkte jag annorlunda och saker kommer att vara förändrade om 10 år.

Hästarna som bor på min gård är fem American curlies, allergivänliga, lockiga native american-hästar i åldrarna 1-21 år. Curlies är mycket urhäst/vildhäst och och har sina ursprungliga egenskaper och överlevnadsförmågor mer intakta än i högre grad domesticerade hästar som är framavlade för speciella ändamål. Curlisarna är inga vidare trav- eller galopphästar men de är väldigt duktiga på att vara hästar. De går på lösdrift i stora hagar tillsammans med ett gäng får. Flera gånger i veckan promenerar/rider jag med hela gänget i skogen (hästarna, inte fåren även om de följde med en gång då jag glömde stänga grinden) och ibland rider jag eller gör övningar på ridbana. Ridning är numera underordnat för mig även om det är en del av deras och mitt liv. Det går under kategorin stimulans och fysisk aktivitet för hästarna men det blir även social interaktion för dem och mig.

Det finns inga rosetter eller pokaler hemma hos mig trots att jag haft hästar många år. Däremot så är jag rik på wow-upplevelser tillsammans med dem, de flesta i det lilla men de är stora i sig. Jag älskar att ha hästarna nära mig, vara med dem och se vad de gör. Att röra på sig och förflytta sig är något vilda hästar gör nästan hela tiden. När jag går med dem på promenader vandrar jag tillsammans med dem mitt i flocken. Har jag då lyckats lugna mitt sinne så jag är närvarande, kan jag uppfatta många av de små signaler och händelser som sker mellan och i dem och även i mig. Deras reaktioner på, samspel med och uppmärksamhet på naturen runt omkring är i sig fascinerande. Hästarna vill ofta stanna för att lyssna på ljud, de stannar alltså inte för att de är tjuriga. De stannar för att de är bytesdjur och måste ha koll och det är lättare att lyssna när man står stilla. Dessutom hörs man mindre om det skulle var någon fara. Då kan jag lyssna tillsammans med dem en stund, sedan avgör vi om det är något att bry sig om, om inte går vi vidare. Det händer sällan att det är något farligt men vissa ljud kan vara lite okända, då får vi lyssna lite längre. Ofta upptäcker de skogsfåglar som ligger och trycker just innan de flyger upp. Uppflygande fåglar i sig är inte ett hot men det kan ju vara något annat, farligt, som skrämt upp dem. Älg möter vi ofta, de och hästarna är nyfikna och brukar stå och titta på varandra. Om jag, människan, börjar prata så sticker älgarna. Hästarna är vana vid att ha älgar, renar och rådjur runt hagarna. Renar blir de ofta lite mer upprörda över. Det tror jag beror på att renar reagerar annorlunda än älgar vid mötena. Älgar står oftast still och tittar, sedan lufsar de iväg. De har ett lugnare kroppsspråk än renar som kan fara runt lite mer hur som helst vilket gör hästarna lite mer osäkra.

Mooses, eller Red Moose, på bilden är 12 år. Han har varit hos mig sedan han var 5. När jag köpte honom, en stor reslig curlyfux, såg jag verkligen fram emot att få rida honom. Hans mamma var en av de lugnaste, tryggaste hästarna från den flock han kom från så jag hade förväntningar på honom att han skulle vara likadan. Det sade sig att jag hade fel. Han går knappt att rida. Jag har flugit av honom ordentligt några gånger, han reagerar så kraftigt när han gör det så det är omöjligt för mig att sitta kvar. Under åren har jag försökt olika saker men han har inte velat ha mig på ryggen, till min stora besvikelse såklart. Till slut bestämde jag mig för att inte rida på honom. Det blev nog en lättnad både för mig och för honom att slippa den pressen. Egentligen ska det väl inte ta så lång tid att komma fram till det beslutet, han hade ju om och om igen försökt tala om för mig att han inte var bekväm med att ha mig på ryggen. Det visar hur fast man kan vara i sina föreställningar om hur saker ska vara och som hindrar en att se uppenbara signaler som pekar på att man ska göra på ett annat sätt. Man ska rida på en häst. Punkt. Jag var också påverkad av människor (inklusive mig själv) som ifrågasatte vad man skulle ha Mooses till om det inte gick att rida på honom. Han kostade ju bara pengar. Tankarna fanns ju på att göra sig av med honom men en häst som inte går att rida är ju svår att sälja. Det värsta med det är ju att man kanske säljer honom till någon som ger sig sjutton på att det ska gå att rida på honom och använder hårda metoder. Det andra alternativet var slakt men det gick ju snabbt bort. Han var och är en viktig medlem i hästfamiljen och jag tycker enormt mycket om honom. Mooses är också en enastående personlighet.

Det kan vara svårt att släppa taget om sina gamla föreställningar men gör man det kan det öppna nya dörrar. Tack vare, faktiskt, att jag inte har ridit på Mooses så har jag sett hans storhet som häst. Ibland behöver man se saker på lite distans för att uppfatta dem, att verkligen se dem klart. Det har också ytterligare påverkat min syn på de andra hästarna. (I förlängningen även synen på människor men det får bli en annan blogg). Innan han kom till mig var han hingst i en större flock, han har även två avkommor. Att vara hingst i en flock innebär ett stort ansvar (observera att jag inte skriver ledarhingst), integritet och en massa erfarenhet. Mooses är viktig för flocken, eller hästfamiljen, han är väldigt omhändertagande och tar stort ansvar. Han är stor, stark och väldigt sensitiv. Det har tagit ett tag innan jag har kunnat förstå honom och förtjäna hans respekt. Med åren har jag förstått att det finns större saker att lära av Mooses än att få rida på honom. När jag har backat från mina krav och förväntningar på honom har han öppnat sig och släppt in mig. Han visar mig det som jag uppfattar som tillgivenhet. Ofta söker han sig till mig och verkar vara nöjd med i mitt sällskap. Nu kan jag känna att han vandrar med mig när vi går i skogen. För ca ett halvår sedan fick jag för mig att prova sitta på honom igen. Jag tyckte mig uppfatta signaler om att han också, som de andra hästarna som blev ridna, skulle vilja göra något mer stimulerande än att bara gå med på promenaderna. Så jag provade sitta upp på honom. Han verkade lugn och nöjd och traskade iväg med mig på ryggen som om det var väldigt naturligt för honom. Jag gjorde ingen stor affär av det men kände mig väldigt lycklig där jag bars fram av Mooses i skogen i snön. Även fast han bara skrittade så var det en häftig känsla. Numera rider jag på honom ibland, jag försöker känna in hans sinnesstämning, provar men backar om jag får andra signaler. För mig är det här sättet att närma sig hästar betydligt intressantare än att rida på en lydig ridhäst som gör allt rätt. Det är stor skillnad på att verkligen tvåvägs-kommunicera med en häst jämfört med att bara ge den order. Det blir en dialog istället för en monolog. Alla vet ju hur det är att ofrivilligt utsättas för en monolog. Med det vill jag inte säga att jag aldrig bestämmer över mina hästar. Jag ser min position mer som en förälders än som en ledares, dvs att de beslut jag tar ska vara för hästens bästa. En förälder kan ju bestämma att barnet ska gå till skolan fast det inte vill. Barnet kanske hellre vill sova eller spela dator. Jag kan ta med hästarna ut i skogen även om de kan vara lite motvilliga till att börja med. Det är bra för dem att röra på sig och de kan bli sjuka om de inte rör på sig tillräckligt.

I skogen finns en stubbe som jag kallar Mooses stubbe. Han brukar ställa sig bredvid den då han vill att jag ska hoppa upp på honom. Visserligen vet han att han får en godis när jag har hoppat upp men han ställer sig inte där då han är i "fel" sinnesstämning. Dvs, vissa dagar är hästar mer nervösa och vaksamma än andra dagar. Ibland kan det vara för att det blåser men ibland vet man inte varför. Kanske de känner vittring av något eller har hört något som de känner sig osäkra inför. I Mooses värld kanske det är så att när det blåser eller är okända ljud i skogen har han andra viktiga uppgifter att ta sig an, dvs vakta familjen. När det är lugnt kan han ägna sig åt att socialisera med mig. Det är det hingstar gör i naturen när det är lugnt, alla är mätta och ingen är törstig. Då leker de med kompisarna. Jag är lite tråkig kanske men jag tror inte att hästar har några magiska eller övernaturliga förmågor. Däremot har de väldigt skarpa och välutvecklade sinnen som de kan uppfatta saker som finns i omgivningen med. Hästar är också väldigt socialt intelligenta och kommunikativa.

Historien med Mooses är för mig en viktig pusselbit i det här med att vara sig själv. Det skulle ju vara häftigt att rida på honom men han visade så tydligt att det inte var det han ville. Vi tar för givet att djuren ska tjäna oss. De flesta människor som tänker på en häst tänker på en häst som rids. När jag backade och lät honom vara kom han till mig istället. Det var faktiskt något pappa sa om barn, man ska inte vara på dem utan vänta tills de själva vill komma, det har jag tagit med mig. Bland hästar i det fria finns ingen hierarki och knappt något man kan kalla dominans. Tidigare forskning som visat på det har gjorts bland inhägnade djur som inte haft möjlighet att komma undan och inte valt vilka de ska vara tillsammans med. Hästar är sociala och umgås gärna med andra, helst med hästar för det mesta men även med andra arter såsom människor. Det är så tragiskt när djur ska tvingas göra saker, när de ska genomdrivas till varje pris. Mooses var så tydlig med att han inte ville ha någon på ryggen att det inte gick att missa men det var ändå svårt för mig att se det för jag var fast (och är fortfarande) i mina gamla föreställningar om hästar. Samtidigt var jag jätterädd för att ta in hjälp från någon tränare som skulle "lyckas" genom att bryta ner honom. Det har varit betydligt mer intressant och givande att bara låta honom vara sig själv. Han visar väldigt mycket tillgivenhet och tillit till mig, vilket jag tycker är stort. Kan det vara så att människor och djur som haft ett liv där de blivit respekterade och behandlade väl reagerar mer på översitteri och maktutövande? När man tar för givet att man ska bli respekterad av andra, är det då man protesterar? De som är nedtryckta och inte sett annat, är det de som aldrig gör motstånd? Om man är nedtryckt och inte vet av något annat, då har an ju ingen anledning att kämpa.

Hästar i det vilda konkurrerar inte om resurserna eftersom gräs växer överallt. Även när det är dålig tillgång växer det som finns på en större yta och man måste gå och beta, strå för strå. Vi människor konkurrerar ständigt om resurser men även om status, som även ger oss större tillgång till resurserna. Vi kan, till skillnad (vad vi vet) från hästarna tänka oss in i dåtid och framtid, dvs vi kan använda oss av våra erfarenheter och planera framåt. Det kan ju tyckas vara bra egenskaper men det är dem vi använder oss av för att djävlas med andra. Det är också det som gör att vi kan oroa oss och känna ångest.

Därför tycker jag så mycket om hästar. De är sig själva, de har inga baktankar, de är raka och direkta. När de har känslor uttrycker de dem direkt, surar de säger de ifrån och sen är det bra. En psykiskt och fysiskt välmående häst är harmonisk, glädjefylld, vänlig, nyfiken, uppmärksam, stolt och tillgiven. De är vackra, starka och snabba. Tyvärr finns det många hästar som inte har det bra och som visar aggressiva beteenden, de kan ha ont, de kan vara deprimerade och avstängda. Det är sorgligt att se en avstängd häst, en som har gett upp. I Handmaid´s Tale så visas en extrem bild av hur vissa människor tar makt över andra. Dessvärre har det funnits och finns mänskliga samhällen som ser ut så. Där visas motsatsen till att få vara sig själv. Det finns även mänskliga samhällen som inte är hierarkiskt uppbyggda, det visar att det inte bara är biologi utan ett val.

Nej, jag tror absolut att hästarna kan hjälpa oss att skapa en bättre värld om vi väljer att lära oss av dem. Vi kan lära oss genom att studera dem, umgås med dem och vara öppna för vad de förmedlar. I människor finns även de mer "goda" egenskaperna som finns hos hästar men de som vill ha makt över andra får oftast det. De får makt över människor som vill ha "makt att" men inte "makt över". Det ligger ju inte för de förstnämnda att ta makt över andra. Hästar vill bara ha "makt att". 2016 fanns det 355 000 hästar i Sverige. Det finns en anledning till att vi söker oss till dem även fast vi inte behöver dem till arbete. Umgås med hästar, var öppen för vad de förmedlar och du kommer att lära dig mycket om dig själv och om människor.

Jag återkommer.







  • Comments(0)//blogg.annalithner.se/#post0